540 år av ett palats, en familj och tre arkitekturstilar
Byggt, utbyggt, skadat, försummat och i det tysta restaurerat under fem sekler – Casa de Pilatos hamnade aldrig på konsthistoriens stora rutter. Alcázar fick UNESCO-status. Alhambra fick turisterna. Casa de Pilatos fick forskarna – folk som visste att en privat familjs obrutna ägande, från 1483 fram till i dag, ger en äkthet som statligt förvaltade monument inte kan efterlikna.
Familjen Medinaceli äger det fortfarande. Deras namn finns på köpebrev från 1500-talet, renoveringsplaner från 1800-talet och på den nuvarande stiftelse som driver palatset som besöksmål. Den kontinuiteten är en del av det som gör att byggnaden känns så annorlunda än Sevillas andra palats.
Don Pedro Enríquez, Adelantado Mayor i Andalusien, och hans hustru Doña Catalina de Ribera börjar bygga en bostad i utkanten av Sevillas judiska kvarter. Den ursprungliga byggnaden är blygsam jämfört med senare tider – ett senogotiskt gårdshus med kakeldekor i mudéjarstil, typisk för Sevillas borgerliga arkitektur under perioden.
Don Fadrique Enríquez de Ribera, förste markis av Tarifa, genomför en pilgrimsfärd till Jerusalem och instiftar en Via Crucis-procession genom Sevilla. Sträckan mäts upp för att motsvara avståndet från Pilatus hus i Jerusalem till Golgata. Casa de Pilatos blir processionens startpunkt och namnet ”Pilatus hus” börjar användas.
Don Fadrique återvänder från Italien med 24 romerska marmorskulpturer – byster av kejsare, senatorer, muser och mytologiska gestalter – och placerar dem i den stora gårdens arkad. Han anlitar också genuesiska hantverkare för att lägga till renässansdetaljer på det gotiska mudéjarskalet: marmorkolonner, italienska listverk och en ny monumental portal. Det är nu Casa de Pilatos blir arkitektoniskt komplext snarare än bara stort.
Arbetet med den stora renässanstrappan slutförs. Artesonado-taket (lackerat kassettak) ovanför trapphuset – kanske palatsets allra finaste rum – sätts upp. Trappan ger för första gången tillgång till bostadsvåningen ovanpå och förvandlar palatset från ett gårdshus i ett plan till en riktig adelsbostad i två våningar.
Palatset övergår genom giftermål till hertigarna av Medinaceli. Medinaceli är en av Spaniens stora adelsätter – när den var som störst innehade den över 20 adelstitlar. Palatset blir familjens bostad i Sevilla och dekoreras och byggs om i flera omgångar. De flamländska gobelängerna och nederländska oljemålningarna som fortfarande hänger i övervåningens rum härstammar från den här tiden.
Den napoleonska ockupationen av Sevilla (1810–1812) skadar palatset. Franska trupper använder trädgårdarna som militärläger. Delar av byggnaden rekvireras. Efter Napoleontiden följer årtionden av gradvis restaurering, men palatset återfår aldrig helt sin prakt från 1700-talet. Flera romerska skulpturer flyttas för säkerhets skull och alla kommer inte tillbaka.
Regissören David Lean använder palatsets gård och arkader som inspelningsplats för Lawrence av Arabien. Patio Principal får föreställa interiören i ett hotell i Kairo. Det är den första stora internationella filmen som upptäcker palatsets filmiska potential – en tradition som Game of Thrones förde vidare fem decennier senare.
HBO:s produktionsteam väljer Casa de Pilatos som huvudsaklig inspelningsplats för Dornes vattenträdgårdar i säsong 5 av Game of Thrones. Jardín Grande (den stora trädgården) och Patio Principal används i scenerna från Dorne-handlingen med Oberyn Martell. Inspelningen ger ett kraftigt lyft i antalet besökare, som har fortsatt att öka varje år sedan dess.
Fundación Casa de Pilatos, grundad av den nuvarande hertigen av Medinaceli, driver palatset som besöksmål. Byggnaden underhålls och restaureras löpande. Den tar emot omkring 300 000 besökare per år – mycket, men bara en bråkdel av Alcázars 1,5 miljoner. Den relativa anonymiteten är, för många besökare, själva poängen.
Det som gör Casa de Pilatos arkitektoniskt ovanligt är inte någon enskild stil utan hur tre stilar – mudéjar, gotik och renässans – delar samma rum utan att krocka. Det är typiskt för Sevilla.
Mudéjar syftar på den arkitektur som skapades av muslimska hantverkare under kristet styre i det medeltida Spanien. På Casa de Pilatos syns mudéjar tydligast i kakelarbetet (azulejos): de bröstpaneler som klär de nedre väggarna i varje rum och på varje gård upp till 2–3 meters höjd. Kaklet tillverkades i Triana – Sevillas kakelmakarkvarter – och sattes upp i flera etapper från 1480-talet till 1530-talet.
De geometriska flätmönstren, de kalligrafiska inskriptionerna på arabiska och färgskalan (koboltblått, vitt, gulockra, koppargrönt) är typiska för mudéjar. Den nedre arkaden på den stora gården är palatsets rikaste samling av detta hantverk.
Den ursprungliga byggnaden från 1483 var senogotisk – spetsbågar, ribbvalv i kapellet och masverk i sten i övervåningens fönster. De flesta gotiska inslagen uppgick i eller täcktes av renässanstillägg i början av 1500-talet. Det tydligaste gotiska inslag som finns kvar är det privata kapellet, som har kvar sitt ursprungliga spetsiga ribbvalv bredvid den flamländska altartavlan från 1500-talet.
Don Fadriques italienska resa på 1520-talet förde med sig renässansdetaljer som ligger över och runt den mudéjariska grunden. Marmorkolonnerna i huvudgårdens arkad kommer från Genua. Den monumentala porten (Puerta de Mármol) mot gatan är ren italiensk renässans – i två våningar, med joniska pilastrar och en skulpterad fris. Taket över den stora trappan (artesonado) är tekniskt sett en mudéjar-renässanshybrid, där islamiska geometriska mönster används i ett lackerat trätak i renässansstil.
Resultatet är en byggnad där samma vägg kan ha ett mudéjariskt kakelgolv, en gotisk stenbåge ovanför och en italiensk marmorkolonn bredvid. Det borde inte fungera. I praktiken är det just detta som skapar den typiskt sevillanska karaktär som skiljer stadens byggnader från Madrids, Toledos eller Granadas.
Boka din inträdesbiljett eller guidade tur till Casa de Pilatos – gratis avbokning upp till 24 timmar innan.
